Frankrike efter andra världskriget

Frankrike var i mångt och mycket ett sargat land efter andra världskriget. Jag kommer i den här artikeln sammanfatta vad som pågick inrikes såväl som utrikes.

Inrikes

Den politiska instabiliteten

Filmen visar den totala förödelsen i Lorient.

Ett av de stora misstag man gjorde efter kriget var att anta den fjärde republiken (läs mer här). Det var, kortfattat förklarat, en konstitution som gjorde att den franska regeringen blev oförmögen att ta adekvata beslut.

Landet kunde dock ta i itu med många problem som var ett direkt resultat av kriget. Ledaren (Philippe Pétain) för den delvis självständiga delen av Frankrike under ockupationen blev dömd till döden. Philippe var dock väldigt gammal och i slutändan bestämde man därför istället att han skulle få dö i fängelset.

Regeringen lyckades även gripa många av de fransmän som samarbetat med Nazityskland. Vissa hade till och med agerat direkt under Nazitysklands ledning som en slags lokal milis.

Återuppbyggnaden och ekonomin

Chocken av krigets konsekvenser låg starkt över det franska folket under den senare delen av 1940-talet. Stora delar av landets infrastruktur hade blivit förstörd. Bland annat estimerade man att 400 000 byggnader hade blivit förstörda.

Värst var kanske den matbrist som fortsatte efter 1945. Regeringen var tvungen att införa ransonering för att försäkra sig om att det fanns mat åt alla.

Krigets direkta konsekvenser skulle dock inte vara allt för länge. Återuppbyggnaden av landet gick relativt fort och industriernas produktion blev snabbt lönsam igen. Denna goda ekonomiska utveckling smittade också av sig på befolkningen. Landet hade, med en kort paus, genomgått två blodiga krig. Nu föddes det barn som aldrig förr vilket man kom att kalla le baby boom.

Marshall Plan

USA kom att spela en stor roll i återuppbyggnaden av ekonomin. Mellan 1948 och 1951 gav USA bidrag till Frankrike om $2.3 biljoner. Det var givetvis en ansenlig summa pengar som fransmännen inte heller behövde betala tillbaka.

Räknar man in krediter och dylikt uppgick den totala summan istället till $4.9 biljoner. Termerna för bidragen krävde att pengarna skulle gå till industrin och frihandel. Termerna krävde även att man skulle upprätthålla goda ekonomiska relationer med Västtyskland.

Tilläggas bör att även Storbritannien tog emot ett stort bidrag av USA.

Kalla kriget

Amerikanerna hade givetvis flera intentioner med sina bidrag. En baktanke var att skapa starka allianser med länder i Europa för att bemöta det växande hotet från öst. Sovjetunionen och kommunisterna hade nämligen blivit uteslutna från Nato och dess styrande råd. Frankrike anslöt sig i april 1949 till Nato. Landet kom att bli en stark spelare i kampen för att skapa ett samlat Västeuropa. I linje med amerikanernas vilja hade de även nära relationer med Västtyskland.

Utrikes

Franska Indokina

De stora problemen, vilket senare också ledde till en ny konstitution, skedde framförallt utanför landets gränser. Det hade nu blivit uppenbart för de allra flesta att kolonialismen i Afrika och Asian inte var önskvärd. Av någon anledning hade den franska regeringen mycket svårt att se detta.

Frankrike hade sedan länge haft stora problem med att upprätthålla sin koloni i det man kallade för Franska Indokina. Man mötte starkt motstånd på alla fronter, inte minst från USA där president Roosevelt varnat västländerna och Kina för att försöka återerövra Indokina efter andra världskrigets slut. Många människor fick sätta livet till, främst vietnameser.

Franska Algeriet

Frankrike hade även sedan en lång tid tillbaka koloniserat Algeriet. En av anledningarna till att man så motvilligt gav upp Algeriet var att många fransmän bodde där. Detta fick katastrofala följder för den algeriska befolkningen.

Frankrike efter andra världskriget präglas starkt av misslyckandet med att avkolonisera Algeriet och därmed skapa fred. Det var först 1962, 17 år efter andra världskrigets slut, som Algeriet äntligen vann sin självständighet. Efter självständigheten immigrerade cirka 1.6 miljoner människor från Algeriet till Frankrike.

Marocko

Marockos krav på självständighet hade blivit starkare under kriget i Europa. De nationalistiska rörelserna i landet, som tidigare hade varit fiender, lyckades nu enas om göra gemensam sak. Rörelserna började under den här tiden planera för hur en eventuell självständighet skulle se ut. De trodde emellertid inte att en vinst för de allierade i Europa per automatik skulle innebära självständighet för länderna i Nordafrika.

I januari 1994 släppte Istiqlal partiet ett manifest med sina krav. Deras krav inkluderade total självständighet, en nationell återförening och en demokratisk konstitution. Sultanen Muhammad V godkände manifestet och det skickades till fransmännen. Som svar fick marockanerna att det inte fanns någon intention att godkänna dessa krav.

Sultanen lämnar

Sultanens inställning till de inhemska nationalisterna hade blivit övervägande positiv. Detta var något som inte alls uppskattades av fransmännen. Dessa ville nämligen inte ge upp de ekonomiska fördelarna som kolonin bidrog med till Europa. För att råda bot på detta bestämde man sig för att avlägsna sultanen från Marocko och skicka honom till Madagaskar.

I sultanens ställe installerade man Mohammed Ben Arafa. Hans styre betraktades av den marockanska befolkningen som ett hån. Han saknade nämligen ett legitimt anspråk till positionen. Nationalisterna, och de som såg den tidigare sultanen som en religiös ledare, protesterade vilt mot detta beslut. Mohammed Ben Arafa blev tvungen att abdikera och fly.

Sultanen återvänder

Fransmännens situation blev än mer prekär. De hade stora problem i Algeriet, och de såg nu även ett ökande våld i Marocko. Situation krävde att Mohammed V skulle få återvända. 1955 fick han således komma tillbaka till sitt hemland. Samma år deklarerade han även statens självständighet, vilket bekräftades av fransmännen 1956. Relationerna mellan länderna förblev dock goda. Tillsammans arbetade man fram det nya politiska systemet.

Sammanfattning

Jag har i den här artikeln skrivit om Frankrike efter andra världskriget. Läs gärna min artikel om den politiska konstitutionen under samma period. Du som läst artikeln får gärna lämna en kommentar om du undrar över något. Det finns källhänvisningar löpande i texten för den som vill läsa mer. Jag har främst använt mig av den franska och engelska versionen av Wikipedia.

Jag har i artikeln inte skrivit om det koloniserade Tunisien. Du kan läsa mer om deras situation här. Tunisien vann sin självständighet 1956. Striderna i anslutningen till deras självständighet var blodiga men varade inte särskilt länge. Frankrikes koloniala välde hade som sagt blivit omöjligt att styra. Det ökade trycket från de koloniserade länderna gjorde avkoloniseringen till en relativt kort process. Algeriet är väl dock ett undantag vad gäller detta.

Lägg till en kommentar